Ulricehamns Tidning - Kultur & n�je

Fler ungdomsaktiviteter i Ulricehamn beh�vs

Thu, 02 Feb 2012 08:26:00 +0100

Lördag kväll. Lönehelg. Det var för ovanlighetens skull fullt med människor ute på gatorna sent inpå småtimmarna. Klockan var halv tolv och jag begav mig med mina vänner till Hotellet i Ulricehamn för att besöka nattklubben som nu har anordnats där med jämna mellanrum. Vid insläppet får vi veta att det, trots den relativt tidiga timmen om man ser till festande, redan var runt 150 personer inne i byggnaden. Betydligt fler blev det.

En sådan kväll, när lönen just har anlänt och när det är proppfullt med människor på dansgolvet, då inser man hur mycket Ulricehamn behöver sådana här tillställningar. Människorna i Ulricehamns kommun behöver, tro det eller ej, också roa sig ibland för att enbart bo här är inte tillräckligt underhållande. Vi behöver få dansa och röra på oss, vi behöver få tjata med vänner på Format sent på helgkvällen, vi behöver en fest då och då för att hålla gnistan uppe. Som det har varit nu har dessa event kommit och gått med långa mellanrum, en fest för att fly vardagen, men i stället bör vi göra dessa tillställningar till vardagsmat. Det behöver inte vara något stort. För det mesta handlar det om att platsen har musik, att det finns något att dricka och att vännerna är närvarande för att kvällen skall bli trevlig.
Det viktigaste att komma ihåg är att även de yngre behöver få komma ut och roa sig. När jag gick i sjuan (ungefär samtidigt som Gustav Vasa) fanns där något som hette ungdomsfester på Pluto.
Det handlade om att dansa, om att klä upp sig och om att ha roligt. Det var alltid mycket folk på plats och kvällarna slutade allt som oftast bra. Vi var unga och dumma men trots det hade vi väldigt roligt.
Det talas alltid om 25000-invånare-projektet, det talas om lassalyckan, om att göra Ulricehamn attraktivt. Nu vill jag att det talas om att ha roligt. Att kunna gå ut på stan en sen kväll då det är fullt av människor där trots att det är flera minusgrader. Vi behöver ha kul. Även om det inte är lönehelg.

Hanna Karlsson

Digitalt i Varnums kyrka

Leif Fjellstr�m — Thu, 02 Feb 2012 08:26:00 +0100

Med den nya orgeln uppe på läktaren så verkar allt som tidigare. Men det är en ordentlig förändring som skett i Varnums kyrka – musiken är numer digital.

Den låter – åtminstone för en vanlig slölyssnare – som en riktig kyrkorgel och placeringen framför de gamla orgelpiporna gör att den också ser ut som en sådan. Men Varnums kyrkas nya kyrkorgel är inte vad den ser ut att vara – den är i stället en ny helt digital orgel.
Att det installeras en ny orgel i en kyrka är inte direkt vanligt och orsaken är tvåfaldig – dels så kostar en ny kyrkorgel en ordentlig slant och dels så finns det många gånger ett bevarandeintresse som gör att kyrkorglar i stället restaureras.
Men när orgeln i Varnums kyrka inte längre höll måttet så blev det en investering i nytt, eftersom den gamla orgeln bedömdes för undermålig för att repareras.
– Den kommer från Liared och byggdes på 1960-talet och de orglarna är väl inte kända för sin höga kvalitet, säger kantor Lars–Eric Bernvill.
En krass ekonomisk verklighet tillät inte någon ny orgel, byggd enligt konventionellt mönster med en uppsättning pipor för varje register. I stället så blev valet ett elektroniskt underverk som heter Viscount Unico CL V8 och som absolut inte är att likna vid en vanlig synthesizer. För i den här orgeln så produceras ljuden av en dator enligt en algoritm som orgeltillverkaren tagit fram. Så i stället för att använda samplade (inspelade) ljud, så räknar datorn ut hur det skulle låta om man spelade på en orgel med riktiga pipor och utifrån det så produceras de enskilda tonerna.
– Fördelen med detta är att man får ett mycket mer autentiskt ljud, säger Lars–Eric Bernvill.
I en traditionell kyrkorgel kommer ljudet genom att luft pressas genom de olika orgelpiporna. Men fläkten i en sådan orgel bara kan producera en viss mängd luft, vilket innebär att ljudet blir något svagare ju fler toner som spelas samtidigt – luften räcker inte riktigt till. Detta tar datorn med i sina beräkningar och justerar ljudet så att upplevelsen blir densamma som med traditionella orgelpipor.
– Temperatur och luftfuktighet gör så att piporna i en orgel aldrig är riktigt exakta i sin stämning och även det räknar datorn med när den producerar tonerna.
En kyrkorgels storlek bestäms av vad den får kosta och hur stort utrymme som finns i kyrkan. För det krävs sannerligen ordentligt med utrymme för att få plats med en kyrkorgel modell större. Varje register kräver drygt 50 pipor och större orglar har därför flera tusen pipor. Tonhöjden bestämmer piplängden och ju längre pipa desto djupare ton. Varnums nya orgel har register där bastonerna kommer från vad som motsvarar 32 fot långa pipor och sådana ryms definitivt inte i den kyrkobyggnaden.
– Den gamla orgeln hade ungefär 500 pipor och i vår nya så finns det cirka 2500, säger Lars–Eriv Bernvill.
Detta är alltså framtidens kyrkorglar?
– Ekonomin gjorde att det blev den här orgeln i Varnums kyrka och det finns inget att anmärka mot. Men frågar du vad jag helst vill spela på, så blir svaret – en gammaldags kyrkorgel.
Den nya kyrkorgeln invigdes i söndags kväll och då medverkade förutom Lars–Eric Bernvill även hans kantorkollega Jimmy Sjölund medan Beatrice Yngvesson svarade för altartjänsten.

Idrott eller teaterpj�s?

Thu, 26 Jan 2012 08:23:00 +0100

Den här tiden tycks vara de olika galornas förlovade tid. Vid Idrottsgalan, P3 Guldgalan och Guldbaggegalan har ett antal idrotts- och kulturutövare fått priser av olika slag. Jag måste medge att jag inte har någon som helst kännedom om storheter som Kapten Röd och Den svenska björnstammen som prisades av P3. Däremot känner jag naturligtvis väl till Sven Bertil Taube, som nu fick sin andra guldbagge.

Den som var allra mest intressant under de tre nämnda galorna var dock, för min del, Marie Göransson, något av grand old lady på den svenska kulturens högborg, nämligen Kungliga Dramatiska Teatern.
Hon hade att dela ut pris i någon kategori, vilken minns jag inte. Det som var minst sagt frapperande var att hon hävdade att hon har större intresse av en bra idrottstävling än en dito teaterpjäs.
Och detta skulle man höra av en av svensk teaters främsta. Var det månne för att fjäska in sig med idrottsauditoriet? Knappast. Marie Göransson har tillräcklig integritet för att våga säga vad hon vill.
Så vad är det då inom idrotten som kan engagera en teatermänniska?
Det första svaret är förstås spänningen. Varje sporttävling är unik, medan en pjäs som spelas kväll efter kväll slutar på samma sätt, oavsett hur viktigt budskap som framförs. I båda fallen kan man uppskatta goda prestationer, lysande skådespeleri eller sköna idrottsprestationer à la utförsåkningens Lindsey Vonn, fotbollens Leo Messi eller tennisens Roger Federer.
Möjligen kan en hängiven teatermänniska känna avund mot de främsta idrottsmännen, vars enorma inkomster knappast svarar mot deras nytta för mänskligheten, även om uttrycket bröd och skådespel har anor från det antika Rom. Det gällde att på detta sätt få människor att trivas med den regering de hade. Det var både teater och gladiatorspel som lockade.
Med tanke på den ekonomiska ojämlikheten kunde kanske Dramaten sätta upp Molières komedi "Den girige".

Bernt Carlsson